tokiohotelbrudarna

O.B.S! Varnar för ett långt inlägg!

Känner bara att jag måste få skriva av mej lite..

Vet inte riktigt vart jag ska börja.. När jag lyssnar på Tokio Hotel brukar det oftast komma en saknad, en saknad som växer sig starkare & starkare för varje dag som kommer. En saknad av Tokio Hotel. Ibland gör det väldigt ont, det kanske låter fjantigt eller nåt men jag tror bara att det är TH-fans som förstår det här jag skriver just nu. Oftast kommer dom här tankarna/känslorna på kvällarna & allt började efter konserten var slut. Det gör ont att tänka på att det kan dröja hur länge som helst innan jag får träffa det band som jag brinner för & älskar så mycket. Om jag har riktigt otur så kanske jag aldrig mer får se dom & det plågar mej.. Jag brukar tänka tillbaka på den 4/3-2010, som var den bästa dagen i mitt liv & säkert många andras oxå. Jag kommer ihåg hur hela jag skakade av nervositet när jag & Sandra hade kommit in i Globen. Jag kommer ihåg hur det började komma mer & mer folk, att jag & Sandra började blåsa upp dom blåa & gula ballongerna vi hade med oss, & att vi sen började prata med 3 tjejer som satt bakom oss. Dom kom från Piteå (om ni läser det här får ni gärna skicka en komentar för det skulle va kul att lära känna er). Jag minns när en scengubbe kom ut på scenen för att fixa nåt & alla började skrika. Jag minns när allt släcktes ner & alla skrek & viftade med armar/lysrör m.m. Jag minns när man såg klotet & hur det började öppna sig lite & att jag skrek till Sandra "Gustav, Gustav, DET ÄR GUSTAV!!" (hon har det på film, hehe.) Jag minns introt av Noise & när Tom & Georg kom ut på scenen. Jag trodde jag skulle bajsa på mej. Jag kunde inte fatta att jag såg DOM! Jag skrek & skrek & sen kom Bill ut ur klotet & började sjunga "There are days when you feel so small, and you know, you could be so tall.." Min hjärna kopplades bort, hela världen kopplades bort, för den kvällen var det bara jag, Sandra, ca 6000 andra fans & Tokio Hotel. Det var våran kväll. Jag skulle kunna hugga av ett finger, äta en tallrik med snor, springa hela jordklotet för att få uppleva den kvällen igen! Om jag skulle dö den kvällen skulle jag dö som en av dom lyckligaste personerna i världen! Ibland känns det som att det inte skulle ha gjort nåt om jag dog efter konserten.. Men jag är ju såklart glad över att jag är vid livet. Så länge Tokio Hotel finns kvar, finns jag kvar. Det är dom jag lever för! Dom har hjälpt mej så oerhört mycket & jag skulle inte va den person jag är idag om det inte vore för dom. Jag är nog inte ensam, det finns säkert tusentals som känner såhär, tusentals TH-fans därute som kanske känner likadant & vi är som en stor familj! Den 4/3-2010 var det ingen som sa till oss att Bill är bög eller "ÅHHH! Dom är så jälva dålig!" ingen kollade konstigt på oss för att vi hade deras namn & logga målade i ansiktet. Jag kommer nästan inte ihåg nåt från själva konserten (bara om jag kollar på bilder & videos) & jag tror att det kan bero på att jag var så chockad. Chockad över att jag såg Tokio Hotel med mina egna ögon! Den här gången var det inte ett youtube-klipp utan det var på riktigt! Jag kan fortfarande inte fatta det. Det är svårt att fatta att jag har vart i samma lokal som Tokio Hotel, mina största idoler som jag har älskat i över 2 år. Jag har andas i samma luft som dom! Helt galet! Jag vill tacka till alla 6000 fans, Sandra & Tokio Hotel såklart som gjorde att den 4/3-2010 blev den bästa dagen i mitt liv! ♥


Bilden är tagen av mej (Ida) & får INTE kopieras!